2011-07-13

Skräckfilmen!

Igår såg jag Underkastelsen, en film av Stefan Jarl. Den har något år på nacken, gick på bio förra året tror jag. Men jag har den inspelad så jag låg i godan ro i soffan och tittade. Nog för jag visste vad den handlar om, alla dessa kemikalier som flyter runt i våra kroppar, men jag förstod inte att jag skulle bli så skrämd. Livrädd, bokstavligen. Om ni inte har sett den så gör det, men var beredda på att bli lika skrämda ni. Massor av fakta finns på hemsidan som jag länkar till ovan. Det jag saknade i filmen, men som ligger på hemsidan, är vad man själv kan göra. Vi vill ju fortsätta att leva bekväma och enkla liv, med den standarden vi har vant oss vid. Frågan är vilket pris vi betalar och frågan är om vi ens vet att vi betalar ett pris? Min spontana reaktion efter filmen var att vilja ringa runt till alla vänner med barn och be dem slänga ut alla plastgrejer. Nu gjorde jag inte det. Men jag kommer tänka mig för både en och två och tre gånger när jag handlar prylar och mat  framöver och framför allt kommer jag tänka mig för när jag handlar presenter till barn. Vi får göra vad vi kan för att ta oss ur kemikaliesamhället, vad gör du?

2 kommentarer:

  1. Underkastelsen.
    Jag hade behövt en samtalsterapeut efter den filmen.

    Efter den har jag än mer försökt undvika kemikalier i vardagen och även lite tafatt upplysa min omgivning om problemen.

    Den lätt panikartade reaktionen blev att allt omkring mig hotade mig. Biografsalongens flamskyddmedelsindränkta inredning, mina kemikaliedränkta kläder, bilens plastiga inredning, hamburgarens skyddspapper etc etc

    Tangentbordet jag skriver på nu har bromerade flamskyddsmedel och mjukgörare i sig.

    Nu blev jag rädd igen.

    SvaraRadera
  2. Förlåt det sena svaret: jag hade en liknade reaktion, vi får väl göra så gott vi kan och ändå försöka leva ett normalt liv. Ett sätt är ju också att sprida budskapet.

    SvaraRadera