Läser "Personligt entreprenörskap - få saker att hända" av Stefan Olsson och Marcus Frödin. Det är då det händer. Hissen går ända upp. Knivarna är på plats i lådan. Chipsen är i påsen. Jag fattar. Äntligen. Att det är jag som är ansvarig. Det står nämligen i boken att oavsett vad man håller på mig så ska man se sig själv som anställd - av sig själv. Och det är ju så det är: jag är anställd av min kropp att ta hand om den på bästa sätt. På alla plan. Kost, motion, vänner, värderingar,tankar, arbete etc. Allt jag ska göra ska jag göra på bästa sätt för mig. Jag är anställd och har en mängd arbetsuppgifter att göra. Precis som ett vanligt jobb! Och precis som på ett vanligt jobb så tycker jag inte alla gånger att allt är så kul. Men jag gör det som jag ska göra. Det har hittills inte varit så som självanställd, för mig. Kunnat såsa runt för att slippa "måstegrejer", smällt i mig fulchoklad, umgåtts med folk som får mig att må dåligt och annat. Gjort sånt som inte är bra för mig. Är helt bergsäker på att det inte var avsikten när jag fick jobbet. Tror jag fick jobbet för att jag bedömdes vara den mest kompetenta för den här arbetsplatsen som kallas Debbie de Gestreepte.
Nu blir det annat av. Jag har faktiskt skrivit på ett kontrakt. Skrev en arbetsbeskrivning över vad den som jobbar i Debbie de Gestreepte ska göra, specificerade hur det ska göras och sen skrev jag på. Kändes jäkligt högtidligt. Bästa jobbet, nånsin. Lönen då? Den är hög. Faktiskt högst möjliga. Stolthet. Kommer inte den 27:e varje månad. Den kommer varje dag.
Vem är du anställd av? Var rädd om jobbet - sköter du det inte kan du faktiskt bli av med det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar